12 mars 2014

Forne grannen Arne blir mer och mer egocentrisk för var dag som går. Det blir ett fullkomligt elände att genomlida en timme i hans kök vid varje besök medan han går igenom oförrätter, syskon, sjukdom, ålder, blodtryck (som trots bra värden) antecknas flitigt efter varje morgontagning, grannar, pengar, eller brist på, homosexualitet (som gör honom förbryllad på riktigt), hans hittills av omvärlden oupptäckta hederlighet och hans enastående empatiska förmåga (som inte märks nämnvärt vid dessa möten, då man inte för en sekund blir insläppt i de omständiga och dunkla resonemangen) och rika svågrar.

Vi, Yngve och jag, har hemska smärtor av bensåren, som aldrig riktigt läker, utan blöder och vattnar sig redan någon dag efter nyomläggning. Man känner den kramande isoleringen på grund av oförmågan att resa eller gå och vi undrar vad som egentligen vore bäst, att döden dö, eller att bara fortsätta att hoppas. Vi går varandra på nerverna eftersom vår situation är i det närmaste ohållbar i längden, men längden är kanske att ta i när man är 72/82 och handikappad/hjärtklen/proppbenägen/bensårsangripen och allmänt uttråkad.

Jag provade Arnes omtalade och väl använda modärna blodtrycksmanschett med batterier i vid ett tillfälle, och till hans och min stora förvåning visade det sig att jag hade 217/126. Helt plötsligt krympte hans egna farhågor över att kanske en morgon ha något förhöjt tryck, när vi efter ett andra försök fick samma värden på min för tjocka kropp. Han gapade och tappade för ett ögonblick sin uppskruvade självbild av hur sjuk han kanske innerst inne ville vara, när han glodde på mig över köksbordet och sa; fan, det är väl allvarligt va? Så högt har jag aldrig haft!

Våren är på väg efter en nästan obefintlig vinter och för en vecka sedan fick jag en avi om ett postpaket att hämtas i affären. Det innehöll några gamla fågelböcker skrivna av farsan och min lilla engelska fågelbok från 1900kallt. Jag hade skrivit mitt namn där 1945 och ritat några små fåglar på sista sidan. Vem avsändaren var framgick inte, men man kan väl gissa; Fårö, som tillochmed AnneMarie duRietz vid ett kort besök i Löderup sa borde tillhört mig, istället för ett helt främmande konstigt konstnärspar, nämligen halvsystern och hennes kille, skickade säkerligen böckerna med baktanken att de skulle kompensera avsaknaden av min och Rickards gamla minneslundar. Något jävelskap låg hur som helst säkert ändå bakom, och halvsystern vill man fortsätta ha som en totalt okänd s. k. släkting som man guskelov aldrig träffat.

Jag ögnade igenom en av farsans böcker som handlade om segling 1945 med rafsiga skisser av båten, morsan och en av mig, där jag sitter på akterdäcket, naken, och stirrar ner i en hink full med löjor. Underligt att jag, som alltid trott mig komma ihåg, var helt stum och dum i treårsåldern, det istället visade sig i tredje kapitlet att jag var en hejare på att skriva dikter. En löd; Egentligen sa hämplingen så varsågod och sitt, och tag er nu en titt, på hur jag har det här. Där fanns också farsans observationer av hur jag i alla hamnar genast sökte mig till de skutskeppare som till äventyrs kunde ligga vid samma kaj som vi. Undrar om farsan senare i livet gjorde någon koppling av min tidiga dragning till snusgubbar. Inte troligt förstås...

För någon månad sedan fick jag ett samtal från Staffan, min kusin, som efter några släpiga, dryga kommentarer om tillvaron ställde en fråga som jag var helt oförberedd på; hörrudu, du som alltid ansågs så begåvad (!??) som liten, hur kommer det sig att du aldrig faktiskt aldrig blev någonting? Jag jobbade med studier och blev amanuens och har haft jobb och slit med dum personal hela livet för att inte tala om min forskning som tagit upp eoner av tid. Men du, du är ju ingenting, va....lite konstigt eller?, sa han triumferande medan jag motvilligt kände kallsvetten rinna mellan skuldrorna utan att ha ett dräpande svar i beredskap. Det var som att än en gång höra farsan och jag avslutade samtalet så fort jag kunde, sittande helt förstenad av obehag och illamående på sängen medan kanariefågelns drillande slingrade sig genom takkronan, över Yngves änglar och under de dammiga möblerna.

 

 

 

12 mar 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)